Då satt jag här och drömde om att en dag få vara med på planen. Höra publikens jubel när man gjorde mål.

Några år senare så infriades den drömmen. Eller ja, jag vet inte om de verkligen jublade så högt. Men så här 20 år senare så vill man ju gärna minnas saker lite bättre än vad de verkligen var.

Men känslan som jag hade den där första gången 1982. Den infinner sig så fort jag sätter mig på läktaren.

Det är som de sjunger Adolfsson och Falk. "Jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter."

Inte bara för att jag fortfarande är förtjust i spelet på plan. Utan minst lika mycket för den mötesplats som turneringen blivit för oss sportintresserade Motalabor genom åren.

Eller inte bara de. Jag vet de som kommer hit enbart för att gå runt på läktaren och prata minnen med gamla vänner. Vänner som de bara träffar en gång om året.

För det är här de är. De som lirade förr. De som precis som jag växt upp med att gå hit i mellandagarna varje år.

Så här sitter vi och konstaterar att det nog allt spelades lite bättre boll på vår tid.

För man vill ju som sagt minnas saker lite bättre än vad de verkligen var.