Ibland är det bra att renovera och bygga lite nytt. Det är till och med ofrånkomligt om viktiga hörnstenar försvinner.

Guldmodellen 3–5–2 hade sin självklara tid i ett par framgångsrika säsonger men nu är det andra siffermodeller som gäller.

Det finns två självklara anledningar till det:

Artikelbild

Det är inget "överraskningsmoment" längre och många allsvenska lag har övergett klassiska 4–4–2, som IFK:s spel passade så bra mot.

Men framför allt: 3–5–2 var skräddarsytt efter spelarna som fanns i laget från hösten 2014 och en bit framåt. I dag finns namn som Traustason, Nyman, Telo, Bärkroth och kompani inte kvar längre.

Den nya spelmodellen (3–4–3 i anfall och 5–4–1 i försvar) är mer anpassad till dagens spelare och ett sätt att försöka maximera truppen och få ut det bästa av varje individ.

Gott så, att man tänker nytt när förutsättningarna förändras i stället för att stånga sig blodig mot betongväggen.

Efter lite test i U21 och mot division 4-laget Studenterna var det premiär i skarpt läge på idylliska Stadsparksvallen. Om IFK suktar efter segrar var det ännu värre poängkris för Jönköping i bottenregionen.

Det var i alla ingen tvekan att de nya linjerna syntes i IFK:s spel. Alltså rätt man på rätt plats, både framåt och bakåt. Nästan så att man hade överdrivit tydligheten, eller också var det jag som satt och stirrade på de detaljerna hela tiden.

Jag gillar uppställningen där bak med tre bra uppspelsfötter i Andreas Johansson, Jón Gudni Fjóluson och Eric Smith. Där finns definitivt mycket att bygga på.

Man ska väl inte klaga på offensiven efter en efterlängtad vinst men framåt känns det som att det finns ett par nivåer till att hitta. Det går definitivt att finslipa på kombinationsspelet och hur man ska ta löpningarna, men å andra sidan vore det ju konstigt om allt skulle vara fulländat på studs.

Men självförtroendet och tron på den nya modellen stärktes självklart efter tre poäng direkt, inget snack om det.

Och premiärbetyget blir godkänt.

Om Linus Wahlqvist var den oväntade målskytten, med huvudet dessutom, var Kalle Holmbergs vänsterpärla desto mer efterlängtad.

Han är den enda renodlade forwarden kvar i laget, och då är det desto viktigare att han levererar. Han har sett både frustrerad och stundtals iskall ut i vissa höstmatcher, och man vill ju inte tro att hans kapacitet bara gick upp i rök så fort assistkungen Niclas Eliasson lämnade Östgötaporten.

Men hans avgörande 2–1-mål var det klass på, och jag tyckte mig se hur han växte efter det.

Om han hittar tillbaka till den stekheta vårformen kan han till och med bli allsvenskans skyttekung.

Det vore lite häftigt.