IFK Norrköping har de senaste åren lyft till att bli en klubb som utmanar i toppen av svensk fotboll. Man har utvecklat spelare som flera har kunnat säljas vidare ut i Europa för stora pengar.

Så har det inte alltid varit, men det är ändå många spelare som tillhört IFK genom åren och gått vidare.

Simon Omekanda kom till IFK under 2007, var med om avancemanget till allsvenskan, men lämnade våren därpå.

Artikelbild

Sprida varumärket

Idag bor Omekanda i Michigan, USA, där han jobbar som ingenjör på ett bilföretag. Han har en flickvän från Norrköping och ägnar en stor del av sin fritid åt att vara ledare åt barn och ungdomar på Liverpool FC:s akademi i området.

– Liverpool hade först en akademi i Texas. Sedan har de expanderat hela tiden. I maj förra året fick vi förtroendet i Michigan, säger Omekanda som då redan hade verkat som barn- och ungdomsledare i en lokal klubb.

Ett steg som dock inte var självklart.

Artikelbild

– Först sa jag nej, jag trodde inte jag skulle ha rätt tålamod för det, men när jag började coacha barn insåg jag att jag kan göra stor skillnad. Jag har gjort allt det där, drömt om att bli proffs och kan utbilda både dem och deras föräldrar i vad som krävs, säger Omekanda som främst tränar barn mellan sju och elva år.

Hur nära koppling har akademin till huvudklubben Liverpool i England?

Artikelbild

– Väldigt nära. Vi har tillgång till databaser och alla träningsupplägg och kan jobba efter det. Vi får verkligen vara involverade och har möjlighet att ta hit deras kultur. För deras del handlar det som nummer ett om att marknadsföra och sprida Liverpools varumärke i världen och nummer två att utveckla spelare. De vet att det finns många duktiga unga i USA.

Glad för kontraktet

Men för att backa bandet till året i IFK; Simon Omekanda kom som 22-åring till Sverige, direkt från Pennsylvania State University. Han lyckades med det som de unga han nu tränar står inför.

I IFK nådde han drömmen.

– Mitt bästa minne från då är att jag fick skriva mitt första proffskontrakt. Bara att skriva på var det största. Sedan minns jag förstås firandet efter att vi gått upp i allsvenskan, säger Simon Omekanda.

Han gjorde elva matcher i IFK, satte ett mål i superettan, men hade också en del skadeproblem. 2008 när det blev allsvenskt spel slog han sig aldrig in i laget och lämnade redan i maj.

– Jag gick igenom en mindre operation under vintern. Jag fick aldrig riktigt en chans. Jag vet inte om du minns, men vi började väldigt dåligt också och istället för att ge bänkspelarna och de unga chansen valde man att värva in nya spelare. Jag var bara 23 och behövde spela så jag bad om att få lånas ut eller säljas, berättar Simon Omekanda och lägger till:

– Jag hade ändå förståelse för situationen. Jag var ung då och som vi spelade var det inte ett spel som passade mig. Det var inga hard-feelings när jag lämnade.

Tappade lusten

Istället hamnade han i Belgien, landet han föddes och levde i före USA-studierna.

– Det var mitt land och jag fick leva min dröm att komma tillbaka dit som professionell fotbollsspelare. Jag spelade för det näst största laget i Bryssel. Vi spelade i andraligan men åkte tyvärr ur. Vi hade ett väldigt ungt lag, berättar Simon Omekanda om säsongen i Union Saint-Gilloise.

– Jag fick spela och det gick bra. Men sedan blev jag skadad på vintern. Jag kunde inte spela på två månader. Under tiden fick klubben ekonomiska problem och det kom in en helt ny ledning. De plockade in 15 nya spelare! I Norrköping hade jag haft förståelse men här var det annorlunda. Fotbollen kändes inte rolig längre.

Det ledde till att den offensive spelaren tvingades att värdera sin karriär. Vad skulle han göra med den?

– Jag visste att jag inte skulle bli miljonär på fotbollen. Jag hade studerat redan innan jag blev proffs och efter Belgien tog jag ett beslut. Jag flyttade tillbaka till USA och satsade på skola och jobb istället. Jag vill ändå leva tills jag är 70-80 minst och ha det bra fram till dess.

Kontakt med Telo

Att hans egen karriär stannade där den gjorde är inget Simon Omekanda verkar besviken över i efterhand.

– Jag fick uppleva mycket, har fina minnen och många vänner från Sverige och Belgien. Jag fick se stora arenor och i Sverige fick jag lära mig ett annat språk. Jag är glad att jag fick vara med och hjälpa laget upp från superettan även om de åkte ur igen året efter. Jag älskade folket och staden, säger Omekanda.

Hur reagerade du när du hörde att IFK Norrköping vann SM-guld 2015?

– Jag var så glad! Helt otroligt. Jag vet att klubben har gått igenom tuffa tider och under min tid där märkte jag hur mycket klubben och fotbollen betyder för folket i stan. De var värda det. Jag pratar fortfarande med Christopher Telo till och från. Jag kallade honom min lillebror när vi spelade ihop, han kom upp i A-laget det året och var bara 17 år, säger Simon Omekanda om minnena och vännerna han bär med sig från tiden i Norrköping.

Det finns en del av hjärtat kvar i IFK än idag – även om tiden i stan blev ganska kort.