Olof Unogårds fotbollskarriär gick inte så långt som han hade hoppats på. Men när han studerade på det lokala fotbollsgymnasiet i Hälsingland fick han upp ögonen för ledarskap när utbildningen hade tränarkurser i programmet. Inför säsongen 2016 stod ett flicklag i Bollnäs GIF utan tränare och Unogård, hans tvillingbror och två klasskompisar blev tillfrågade om att ta över uppdraget. De två kompisarna föll bort ganska fort – men Olof och hans bror blev klar. Redan där och då fick de upp ögonen för den skeva synen som fanns mot tjejer som spelade fotboll.

–  Den första kontakten med normer kring genus var när vi tog över det här första flicklaget. Helt plötsligt började jämnåriga kompisar uttrycka sig om saker som var ganska främmande för mig och brorsan. Det var en liten ålderskillnad mellan tjejerna i laget och oss, det var väl två år. Så vi fick frågor om vi hade legat med någon i laget eller vem som var snyggast. Det var grejer som inte rörde fotbollen alls, förklarar Unogård och fortsätter:

– När man började gå fler tränarkurser var det tränarkollegor i andra föreningar som tyckte det var spännande med damfotboll för att "det är så annorlunda". De sa att man måste vara mer psykolog än tränare och att du inte kan kritisera tjejerna framför gruppen. Det var då jag konfronterades med att det finns så mycket förutfattade meningar kring våra fotbollsspelare. Det jag och brorsan mötte var tjejer eller ungdomar som ville spela fotboll av olika anledningar. Vissa ville bli bättre på det och satsa medan vissa spelade för att kompisen gjorde det. Men så är det ju i pojklag också.

Artikelbild

| Olof Unogård.

Redan i gymnasiet skrev Unogård en uppsats om flickfotbollen i Hälsingland och det akademiska intresset har växt med tiden. Dock ser han en stor förbättring på inställningen mot damfotboll under de senaste fem-tio åren.

– Backar man bandet kunde man bli hånad för att man jobbade med damfotboll eller brydde sig om det. Det har kommit långt om man kollar på allt det där med Gert Fylkings uttalande om att damfotboll är som V75 för kossor till år 2016 då jag jobbade deltid för Hammarby och var på en skola samtidigt. När barnen på den skolan förstod att jag var tränare för Hammarbys A-lag på damsidan tyckte de att det var skithäftigt. De började fråga om vilken spelare som var bäst. Men när jag själv gick i skolan och började träna flicklaget var det helt andra frågor. Det har hänt otroligt mycket med statusen från näringslivet och förbundet, men också i gemene mans ögon.

Hur kommer det sig att du blev kvar på damsidan?

– För mig spelar det ingen roll hur spelarna ser ut mellan benen så länge de är motiverade och duktiga. Svensk fotboll står sig fortfarande väldigt bra och nu jobbar jag med världsspelare varje dag. Jag tycker också skillnaden är större mellan juniorer och seniorer än mellan herrar och damer. Tröskeln in i damseniorfotbollen är ju lägre som en ung tränare och det spelar också in. Men under tiden har det växt en aspekt till och det är att jag tycker det ger ett mervärde att få kämpa för damfotbollens bättre villkor. Jag blir oerhört provocerad av orättvisorna som finns. Det engagemanget har bara vuxit. Ibland när man känner att man jobbar i en extremt pengastinn bransch kan det kännas skönt att man bidrar till någonting mer. Det är något som framtida generationer förhoppningsvis kan må bättre av.

Artikelbild

| Olof Unogård.

Nu har han hittat sin plats som tränare för Linköping FC – det damallsvenska laget som går för SM-guld. Men ligan som LFC spelar i står inför en oviss framtid och när storklubbarna börjar satsa på sina damverksamheter borde inte de svenska lagen kunna konkurrera, i alla fall inte pengamässigt, internationellt.

– Det kan man välja att se på två sätt. På den ena sidan är det tråkigt. För mig som tränare i damallsvenskan är det tråkigt at ligan tappar mark och att vi kommer få det svårare med att konkurrera ute i Europa. Den andra aspekten är att jag själv har fyra systerdöttrar och att de på riktigt kan drömma om att få spela i till exempel Barcelona eller Manchester United. De kanske inte kan bygga en fet pension på det än – men de kan tjäna gott på att vara fotbollsspelare i de stora fotbollsklubbarna.

Men ser du att det finns något man kan konkurrera med här?

– Ligan i sig är jämn och nästan alla matcher blir högkvalitativa. Det finns andra ligor som kämpar med att det är två eller tre lag som är riktigt bra samtidigt som det är långt ner till resten. Det är en styrka. Något som vi är hyfsade på men som vi behöver bli bättre på med tanke på utvecklingen är att utveckla våra egna spelare. Damfotbollen behöver gå samma väg som svensk herrfotboll behövde göra för några år sedan. Vi behöver bygga våra egna akademier och utbilda spelarna och sedan sälja dem dyrt som fan till de klubbarna som är villiga och kapabla att betala för dem, säger Unogård och ler.

Vad är då nästa steg för damfotbollen?

– TV-avtal är jättecentralt i Sverige. Vi måste få ett sånt så att det kommer ännu mer pengar uppifrån. Sedan internationellt tycker jag det är spännande att se om det börjar spilla över på publikintresset. Jag vet till exempel att det finns supporterrörelser i England som börjar bli less på hur pengastinn herrfotbollen är och att det kostar multum att gå på matcherna. De har inte råd att köpa säsongskort längre. Sedan finns inte klubblojaliteten kvar utan spelare går kors och tvärs med korta avtal. Då finns det de som börjar titta åt damfotbollen eftersom den är renare och klubbkänslan finns kvar. Arsenal börjar få mer och mer intresse till sin damfotboll och det finns Arsenalpoddar som inte nämnt ett knyst om damfotbollen tidigare men som nu har hela avsnitt om damlaget eftersom det ger ett mervärde. Även Luleå hockey är ett lysande exempel. Där är det samma supportrar som går på damhockeyn som herrhockeyn.